- e l l e n . l i l j g r e n

Arhamiz, min lilla älskade ponny. Ingen kan förstå hur mycket han betyder för mig. Det var han som fick mig att våga rida ut bara busa, det var han som fick mig att bli säker på hoppningen igen, det var han som fick mig att bli så trygg som jag är med hästar. Jag kan forsätta rabbla upp saker i all evig framtid, för han har förändrat mig. 

Vi har lärt oss så mycket tillsammans och kommit längre än jag någonsin trott. Visst, vi är inte på någon jättehög nivå, men det spelar ingen roll, för vi har det så jävla roligt tillsammans. 

Ett tag kändes allt hopplöst i ridningen med honom, vi fastnade och inget gick bra, men vi lyckades tas oss ur det. Sen blev han skadad, men han är bra nu och vi är tillbaka och vi ska bli bättre än förr. Jag ska ta vara på den tid jag har kvar med honom nu, min älskade ponny.

Tanken att han inte kommer finnas i hela mitt liv dödar mig, jag vill inte att han ska åka. Han har blivit min bästa vän. Jag kan vara hur arg, ledsen eller irriterad som helst, men han får mig att slappna av och tänka på annat. Det finns ingen annan häst som är som honom. Han är världens snällaste och skulle aldrig göra något för att skada någon. Man är så trygg med honom. Nu vågar jag till och med rida ut ensam, det skulle jag aldrig göra om det inte vore för Arhamiz, jag ville alltid ha någon med mig innan. 
Tack för allt du har gett mig och tack för allt du kommer ge. Jag älskar dig Arhamiz!